En fungerande marknad för kulturarbetare

I samband med att Kristdemokraterna tog fram ett nytt Kulturpolitiskt manifest skickade jag denna debattartikel till tidningen Kristdemokraten.

En fungerande marknad för kulturarbetare

Svensk kulturpolitik har länge byggt på stöd och bidrag i olika former. Dessa ord återfinns i riklig mängd även i kristdemokratiska program och riksdagsmotioner på kulturpolitikens område. Det speglar en medvetenhet om hur viktigt det är för ett mänskligt samhälle att ha rik tillgång till kulturyttringar- och upplevelser av många olika slag.

Emellertid finns det också en baksida med detta betraktelsesätt, nämligen att vi sätter en bild av kulturen som ytterligare en utgiftspost i en redan hårt ansträngd budget. Vidare skapar det en situation där kulturarbetare tilldelas rollen som hjälplösa bidragstagare och staten/kommunen tar på sig rollen som alla goda gåvors givare.

En sådan rollfördelning torde i längden ha en negativ påverkan på självbild och integritet, samtidigt som den befäster fördomar om betydelsen och angelägenheten av konstnärligt arbete.

När Kristdemokraterna nu ska formulera en ny kulturpolitik anser jag att det skulle vara befruktande att tänka mer i termer av en fungerande marknad på kulturpolitikens område. En marknad där konstnärlig verksamhet ses som en tillgång och kulturarbetaren åtnjuter respekt i sin roll som yrkesman.

I förslaget till Kulturpolitiskt manifest kommer detta synsätt till uttryck främst i kapitlet om kulturens värde, bland annat med portalformuleringar som att kulturen inte bara har ett nyttovärde och att man bör låta kulturpolitiken vara stödjande och inte styrande. Dock saknar jag ett fördjupat resonemang omkring kulturarbetarnas ekonomiska villkor utifrån dessa intentioner. Skillnaderna i ekonomiska förutsättningar konstnärer emellan är så stora att en mångfald av finansieringsvägar måste tillåtas existera parallellt.

En förutsättning för en fungerande marknad är att det är möjligt att leva på inkomsterna från sitt arbete. Skattereglerna bör alltså vara utformade på ett sådant sätt att, de oftast marginella, intäkterna av konstnärlig verksamhet inte äts upp av kringkostnader och skatter. En lägre nivå på skatter och andra lönekostnader borde rimligen kunna leda till att tidigare ”svarta” marknadsandelar blir ”vita”, vilket ligger väl i linje med den etiska dimension som Kristdemokraterna vill implementera i politiken.

Där är partiets budgetalternativ, med bland annat en höjning av grundavdraget, ett välkommet steg i rätt riktning. Förslaget till Kulturpolitiskt manifest nämner även den så kallade tredje anställningsformen, Kristdemokraternas satsningar på att förbättra villkoren för enmans- och småföretagare samt förbättringar av villkoren för kultursponsring som möjliga vägar att ge fler kulturarbetare möjlighet att leva på inkomsterna från sitt arbete.

Dessutom är Sverige sedan gammalt ett föregångsland när det gäller upphovsrätt. Lagstiftningen är etablerad och upphovsmän av olika slag har organisationer, med tonsättarnas STIM som föregångare, som mer eller mindre framgångsrikt tar till vara medlemmarnas ideella och ekonomiska intressen. Dock finns det fortfarande en del oklarheter i rättstillämpningen, bland annat för bildkonstnärer och författare, som behöver få en lösning.

Här kan staten spela en aktiv roll. Genom att använda sitt inflytande i företag och organisationer som ofta hamnar som motpart till upphovsrättsorganisationer kan man medverka till att teckna nivåsättande avtal som skapar förutsättningar för anständiga inkomstförhållanden för kulturarbetare. I en alltmer internationaliserad värld, med ständigt nya tekniska möjligheter att mångfaldiga, sprida och framföra upphovsrättsligt skyddat material, har staten även en viktig uppgift att, exempelvis via internationella överenskommelser, bevaka att inte upphovsrätten sätts ur spel.

Det tar ofta lång tid för unga konstnärer att bli etablerade. Här kan stat och kommuner påskynda marknadsintroduktionen genom strategiska inköp och uppdragsbeställningar. Alltför ofta går nog dessa till redan kända och etablerade konstnärer. Detta kräver tillgång till kulturell beställarkompetens. Ett sätt skulle kunna vara att lägga ut fler beställningar i projektform, gärna i samarbete med andra huvudmän.

För något år sedan fick exempelvis några lokala unga konstnärer en idé om att använda Värnamo stad som utställningsrum för installationer under en hel sommarmånad – ”epicentrum” blev resultatet. Utställningen gav ett mervärde åt centrumbilden och året efter fanns Värnamo City AB, med kommunen som delägare, med på ett hörn i ett nytt projekt. För (säkert för) lite kapital och hjälp med skrivbordsarbete och tillstånd blev det en fortsättning på ett samarbete som kan visa sig bli mycket fruktbart.

Något som är mycket viktigt att komma tillrätta med är det provinsiella tänkandet i fördelningen av resurser för kulturarbetare. Arbetsförmedlingen kultur finns till exempel bara i storstäderna och tycks endast befatta sig med konstnärer därifrån. Bidrag och stipendier behövs för att ge kulturskapare nödvändig arbetsro och tid för utveckling, men när den statliga bildkonstnärsfonden delade ut förra årets arbetsstipendier gick den överväldigande andelen till konstnärer i Stockholms, Västra Götalands och Skåne län. Vill vi ha ett levande kultursverige eller bara ett levande kulturstockholm?

Det är förvisso sant att ett kulturellt stamnät bygger på storstäderna, men samtidigt måste staten kunna ge startbidrag till regionalt viktiga och på sikt bärkraftiga kultursatsningar som exempelvis det kombinerade museet och designcentret Vandalorum i centrum av västra Småland.

På ett politiskt område som fortfarande till stor del präglas av socialistiskt system- och fördelningstänkande har Kristdemokraterna nu en unik möjlighet att mejsla fram en egen profil. En kulturellt och politiskt medveten utveckling av den infrastruktur för en fungerande marknad som redan existerar skulle kunna släppa lös mängder av otyglad kreativitet och skaparkraft. Det skulle också kunna leda till dynamiska effekter där kulturellt eftersatta regioner åter börjar blomstra. Vi behöver inte mer bidragsberoende och klientmentalitet, men väl en fungerande marknad på kulturpolitikens område.

Håkan Johansson, Värnamo

Publicerad:

• 2000-06-30: Kristdemokraten