• ”En kort historia eller en korthistoria” av Jan Johansson

    Underbart är kort, påstod Povel Ramel redan för ganska många år sedan. Då borde ju rimligen också kort vara underbart, men så är det ingalunda. I varje fall inte alltid. Och i varje fall inte när kortet är av plast.
    För en tid sedan skulle jag handla på ett av stadens varuhus. Jag hade inte så mycket kontanter hemma, men nu är det så välordnat, att i varuhusets entréhall kan man ta ut kontanter i en därstädes placerad bankomat.
    Jag började alltså min vandring på varuhuset med ett besök vid bankomaten. Det har jag gjort många gånger, så det borde inte vara något att berätta. Det är förvisso sant, men nu blev det inte som jag tänkt denna gång.

    När jag stod framför bankomaten tog jag fram min plånbok. Det är en modern plånbok med många fack för kort av alla de slag. Jag tog ut mitt MasterCard och följde bankomatens vänliga uppmaning: Sätt in ditt kort. Därefter löd texten: Ange din kod, och jag gjorde så. Slutligen skulle önskat belopp anges, och även detta efterkom jag. Efter tryckning på ”Klar” skulle sedan pengarna komma, varefter kommersen skulle kunna börja.
    Denna gång stämde det inte. Kortet kom tillbaka utan pengar, och jag antog att den angivna koden var felaktig. Som alla vuxna svenskar har jag ett antal kort, alla med olika koder.
    Därför har jag, säkert mot sunt förnuft, i min plånbok en fusklapp. På denna har jag angett de olika koderna. Fast för visa att jag inte är alltför dum, har jag inte i klartext noterat till vilket kort respektive kod hör. För detta har jag ett eget litet system.

    När jag nu fått tillbaka mitt MasterCard, tog jag därför upp fusklappen för att kontrollera koden för just det kortet. Jag tyckte att koden var den rätta, så jag försökte på nytt. Åter kom kortet i retur. Det var nu en mindre kö bakom mig, men jag kunde ju inte ge upp. Jag kollade än en gång min fusklapp och slog sakta och mycket noggrant min kod. Nu var jag säker på att jag slagit rätt kod och satte fram handen för att ta emot de väntade hundralapparna.
    Några sedlar kom dock inte. I stället började automaten tjuta, och jag tyckte det var bäst att smyga mig därifrån. Jag ställde mig en bit bort för att se, vad som skulle hända. Ganska snart tystnade automaten dock, och den som stod närmast i tur kunde upprepa min procedur. Enda skillnaden var att han fick pengar i stället för tjut. Det var tydligt att bankomaten trots allt fungerade. Jag hade hoppats, att det var den det var fel på.

    Nu fick jag i stället köra hem. När jag nått hemmets lugna vrå, ringde jag till banken för att beklaga mig.
    -När du försökt tre gånger, tuggas ditt kort sönder, fick jag veta. Vi skall ordna så att du får ett nytt kort. Du måste ha angivit fel kod.
    -Det gjorde jag visst inte. I varje fall inte de två sista gångerna, för då kollade jag med min fusklapp, tvingades jag avslöja.
    -Då kan jag inte säga vad felet är, svarade min i vanliga fall kunnige bankman. Vilket kort gällde det?
    -Det är mitt MasterCard, svarade jag.
    -Kan du ange kortets nummer?
    -Ett ögonblick svarade jag, jag skall bara titta efter. Jag öppnade min plånbok och tog fram kortet. Det är nummer 123456789-0.
    -Hur kunde du veta det så snabbt?
    -Jag tittade på kortet.
    -Du kan väl inte ha tittat på kortet. Det tuggades ju upp av bankomaten för en stund sedan. I varje fall sa du det alldeles nyss.

    Banktjänstemannen hade rätt även denna gång. Jag såg nu att ett av de andra korten var borta. I brådskan hade jag stoppat in fel kort. Att det sedan inte fungerade tillsammans med koden för mitt MasterCard är ju förståeligt.
    Men jag hade i alla fall angivit rätt kod.

    Jan Johansson
    17 april 2012