• ”Vi hade inte ens tur med vädret ” av Jan Johansson

    För några år sedan skulle min särbo och jag göra en semesterresa till västkusten. Vi hade länge talat om att åka dit, och nu skulle det äntligen bli av.Vi startade en tidig morgon mot vår förhyrda stuga i Strömstad. På vägen skulle vi stanna på några platser och bo på vandrarhem. Första natten skulle vi övernatta i Laholm, men första anhalten på vägen skulle bli Torekov, dels för att det är ett litet pittoreskt samhälle längst ut på Skånes nordvästligaste del, och, framför allt, för att det har en båtförbindelse till Hallands Väderö. Denna skånska nationalpark skulle bli vår första sevärdhet.

    Båten gick som planerat och tillsammans med ett antal andra passagerare gick vi i land på den alldeles speciella ön. Det verkade som om alla andra skulle stanna i närheten av tilläggsplatsen, men vi ville vandra runt hela ön. Vi hade med oss matsäck och avverkade raskt sträckan fram till fyren längst uppe på norra delen av ön. Efter en kort rast fortsatte vi på stigen, som går i närheten av västra stranden. Jag tyckte att vi skulle kolla om det gick att bada på denna sida. Det fanns ingen offentlig badplats, men en sådan bagatell brukar inte avskräcka oss.

    Jag tog mig från stigen ner till stranden, en sträcka på knappt hundra meter. På vägen fick jag passera en mängd fiskmåsar, varav en del tydligen låg och ruvade på ägg. Jag ville dem ingen ont, jag ville bara kolla om det gick att bada i deras revir. Det gjorde det dock inte, det var fullt med sten och tång. Jag skulle därför bara gå tillbaka till stigen, men nu hade fiskmåsarna ilsknat till och gick till angrepp mot mig. De gjorde anfall i stor stil med störtdykningarna mot mig och speciellt mot mitt huvud. På något sätt begrep de tydligen att även min särbo hörde till inkräktarna, och även hon fick sin beskärda del av anfallen, Ingen blev dock fysiskt skadad, men jag blev onekligen psykiskt lidande genom att en av de ilsknaste fiskmåsarna släppte sig rakt över mitt huvud. Förmodligen blir fiskmåsar lösa i magen när de är ilskna, för det hela rann från mitt huvud ner över ena kinden och ner på halsen.

    Det var två snopna och lite rädda vandraresom kunde komma tillbaka till den skyddande skogen. De mygg som fanns i mängder där var ett intet mot ilskna fiskmåsar. När vi kom till en glänta, kunde vi äntligen sätta oss ner och äta vår medhavda lunch. Den Ramlösa som vi skulle ha haft som måltidsdryck fick dock min särbo använda för att hjälpligt tvätta mina nedsmutsade kroppsdelar. Vi fortsatte sedan vår promenad, och innan vi åkte tillbaka till Torekov tvingades jag bada en lång stund i det iskalla vattnet. Det gjorde jag på den södra sidan av ön. Där fanns inga fiskmåsar.

    På vår väg mot Bohuslän stannade vi på olika platser. Alla hade en sak gemensamt, det regnade. Vi bodde en natt på Tjörn, och på kvällen skulle vi ut och cykla på ön. Då regnade det inte, men däremot blåste det så mycket att vi fick avstå från cykelturen. När vi sedan dagen efter fortsatte mot Uddevalla via Orust kom det även en så kraftig hagelskur att vi fick stanna bilen och invänta bättre väder.
    När vi slutligen kom till Uddevalla regnade det ”bara normalt”, men vi tänkte parkera bilen i ett parkeringsgarage under tiden som vi var ute och letade efter ett matställe. När min särbo körde ner i garaget bedömde jag att vi skulle klara av att kunna köra ner trots att vi hade cyklarna på biltaket. Min särbo tänkte inte alls på cyklarna, men hon (och jag) blev väldigt tydligt varse att det fanns cyklar. Det vill säga, de fanns med när vi körde ner i garaget, men när bilen kom in i garaget fanns inga cyklar på taket. De hade med ett väldigt brak skrapats bort och låg nu utanför garaget.

    Tyvärr var det inte längre två cyklar, nu var det delar som en gång varit två cyklar. Sedan vi lugnat oss lite gick jag och samlade ihop delarna och bar iväg dem till järnvägsstationen för vidaretransport till hemorten. Vi gick sedan till ett matställe och därefter hade vi som tur var inbokat tångbad i Ljungskile, och i det sköna badet glömde vi lite av förtretligheten med cyklarna.
    Dagen efter kom vi till Strömstad och fick nyckel till stugan och dessutom en vägbeskrivning. Det visade sig vara långt till stugan, nästan halvvägs till Norge. Vi hittade den dock så småningom. Det var ett till stuga ombyggt garage, och ägaren bodde själv i den ”riktiga” stugan. Min särbo drog sig tillbaka in i stugan och ägaren och jag gick en promenad, under vilken jag fick information om området, som bara hade 200 meter ner till havet.

    När jag kommit tillbaka till stugan hjälptes vi åt att packa upp våra saker samt bädda sängarna. Vi lagade sedan lite mat, för ”garaget” hade en liten kokvrå med elplatta, och det fanns även ett litet toalettutrymme i ena hörnet. Utanför det fönster som fanns stod det även några trädgårdsmöbler.
    Det skulle kanske ha varit riktigt mysigt, om det inte hade regnat i stort sett hela tiden. Ägaren var emellertid mycket nöjd med vädret. Det var första gången på minst tio år som det inte var brunbränt i mitten av juni.Tyvärr hade min särbo blivit förkyld under våra semesterdagar, så på tredje dagen fick vi besöka läkare i Strömstad. Efter diverse provtagningar och sedan vi hämtat den anvisade medicinen avbröt vi vår semester och åkte hem i förtid.

    Vi hade inte ens haft tur med vädret!

    Jan Johansson
    Maj 2012