Det var inte detta jag röstade på

Det har gått ett par dagar sedan den så kallade Decemberöverenskommelsen och debattens vågor har gått höga både för och emot. Jodå, jag förstår också att det måste vara möjligt att styra landet – även för en minoritetsregering. Jodå, jag inser också att det är så här partierna har agerat i praktiken under många år och att det behövde kodifieras på något sätt. Jodå, jag begriper också att det är en fördel att det inte ska gå att bryta ut delar ur budgeten som oppositionen höll på med under den förra mandatperioden. Men – det var inte detta jag kämpade för i valrörelsen och röstade på i valet!

Jag har jobbat hårt för en fortsatt alliansregering med starkt kristdemokratiskt inflytande. Efter valresultatet fick jag börja ställa mitt hopp till en tydlig alliansopposition med stark kristdemokratisk prägel. Nu ser det ut som jag har fått en stark minoritetsregering och en alliansopposition som förbundit sig att inte fälla den något större minoritetens budgetar under resten av mandatperioden. Till råga på allt gäller överenskommelsen ytterligare en mandatperiod!

I min värld är detta inte bara ett utan flera demokratiska problem. Med vilken rätt sluter partier avtal om hur självständiga folkvalda ska rösta? Möjligen kan en partigrupp gör en intern överenskommelse för mandatperioden, men inte bakbinda den partigrupp som kommer efter nästa val! Det är ett demokratiskt problem att en av Sveriges svagaste regeringar förvandlas till en av Sveriges starkaste regeringar bara sådär. Det är dessutom en regering som är starkt beroende av ett parti som över huvud taget inte ingår i regeringsunderlaget! Vänsterpartiet kan därmed kan driva politiken mot mindre valfrihet och mer företagsfientlighet samtidigt som Alliansen lovar att avstå från att rösta för sin egen budget. Det var i alla fall inte det som jag gick till val på!

Det går att räkna upp fler demokratiska problem och det har många andra redan gjort i debatten. Som jag ser det är dock det viktigaste att Alliansen på förhand ger bort några av sina viktigaste och kraftfullaste politiska verktyg. Tove Lifvendahl uttrycker det väl i sin ledare i Svenska Dagbladet den 2014-12-27:
Demokratins säkerhetsventil är dess opposition, och kraften i oppositionen bygger delvis på hur stort hot den kan trovärdiggöra gentemot regeringen i att reellt äventyra makten. Det vapnet frånhänder man sig till stor del nu.

Jag inser naturligtvis att vi har ett nytt politiskt landskap efter valet. Sverigedemokraterna har fått en stark vågmästarposition i Riksdagen och tydligt aviserat att de tänker använda den till att fälla varje regering som inte förändrar invandringspolitiken i riktning mot deras. Självklart kan man inte ha ett läge där ett enda minoritetsparti får makt att fälla regeringar och budgetar godtyckligt, baserat på en enda fråga. I min värld löser man emellertid inte det problemet genom att bilda kotterier med syfte att hålla ett parti utanför. Det luktar partiegoism och bekräftar bara SD:s självbild som enda oppositionsparti.

Ett bättre sätt är att att i första hand sträva efter en majoritetsregering, till exempel genom att hitta nya samarbetspartier- eller former, genom extra val eller kanske allra helst genom en stor koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Ett stort parti har också ett stort ansvar och detta kanske är vad som krävs för att få den ordning och reda som ger den långsiktigt förutsebara politik som är nödvändig för att behålla Sveriges internationella trovärdighet. Under tiden kan övriga partier i Alliansen utveckla sin egen politik, något som har varit svårt under några år, och komma tillbaka som ny och uppgraderad majoritetsregering efter 2018 års val!

Jag vill bara göra tydligt att jag förstår vikten av att säkra minoritetsregeringars möjlighet att att styra landet för att få ordning och reda. Jag ser också att Decemberöverenskommelsen är ett tecken på ansvarstagande – att den sätter Sveriges långsiktiga stabilitet i fokus. I och för sig kan man ju problematisera politisk stabilitet – det brukar exempelvis ofta vara ett kännetecken på diktaturer 😉 . Nu har vi i alla fall överenskommelsen, med dess svagheter och styrkor, och det är det vi får förhålla oss till.

Många kloka kristdemokrater och andra alliansföreträdare har varit med och utformat uppgörelsen och de hävdar att det fortfarande går att bedriva effektiv opposition. Okej, jag litar på er. Då vill jag också se en kraftfull och tydlig alliansopposition med stark kristdemokratisk prägel som ger konkreta resultat i praktisk politik!

Några kloka inlägg som ger ett bredare perspektiv på debatten har jag delat på min facebooksida. Läs gärna dem också:
[Min facebooksida (Håkan Johansson – KD)]