Som mamma går det inte att läsa dagens artikel i Expressen, av två medarbetare på SVT Barn, utan att tänka på sina egna barn och sin egen barndom. Hur otryggheten växt i Sverige. Det gör ont i själen att läsa om hur barn systematiskt förnedras av gäng och barnen rop på hjälp till vuxenvärlden. Och faktiskt. Tystnaden ropen möts utav.
I mitt jultal i förra veckan talade jag om förnedringsrånen. Om varför de är farliga för vår samhällsgemenskap. Men också varför det är ett sjukdomstecken. Det finns nämligen inga ekonomiskt rationella skäl till att förnedra ett rånoffer. Den som bara vore ute efter pengar skulle förstås göra klokt i att bara pysa, istället för att stanna kvar och utstuderat kränka och tortera. Det hela ger uttryck för en värderingskris.
Förnedringsrånen är en kris i sig självt. Som om inte Sverige hade tillräckligt av pågående kriser. För mig är ett obegripligt varför regeringen och januaripartierna inte agerar. Jag kan inte ta det till mig, eftersom det borde ligga helt vid sidan av partipolitiken. Det här borde ena alla svenskar. Vi kristdemokrater har föreslagit att införa det som kommit att kallas Adrianalagarna. Vi har föreslagit ekonomiska satsningar som redan nu skulle kunna ge oss fler poliser. Vi har lagt en lång rad förslag, många av dem har givits som tillkännagivanden till regeringen. Men de läggs bara på hög. Sverige behöver ett nytt ledarskap. Sverige ska fungera.
Läs Anna Alandhs och Madeleine Adaktussons debattartikel i Expressen du också: