SÄG NEJ TILL NÄSTA STEG I EU:S ”SOCIALA PLAN”

Jag är för närvarande mammaledig, men vill ändå kommentera det EU-kommissionen idag presenterade i form av en handlingsplan för att fortsätta gå vidare med lagstiftning kopplad till den så kallade sociala pelaren. Dessutom presenterar kommissionen idag skarp lagstiftning vad gäller lönetransparens, något som på goda grunder hittills reglerats nationellt.
Kristdemokraterna varnade redan innan den sociala pelaren antogs 2017, och fortsatte att varna inte minst under EU-valrörelsen 2019, för vad pelaren skulle kunna innebära. Nämligen att politiska beslut rörande social-, välfärds- och arbetsmarknadsfrågor stegvis flyttas från nationell nivå till EU-nivå. Varningar som gång på gång också avfärdats av de svenska regeringspartierna. Sedan dess har vi sett en rad initiativ som tyvärr gett oss Kristdemokrater rätt i våra farhågor. Idag kom ytterligare förslag.
▪ I sin handlingsplan för den sociala pelaren, som EU-kommissionen presenterade idag, aviserar kommissionen diverse i sak lovvärda målsättningar men också sin avsikt att fortsätta presenterade lagstiftning vad avser de områden som täcks av pelaren. Samtidigt offentliggör kommissionen en opinionsundersökning full av ledande och märkligt formulerade frågor som sägs visa att medborgarna stödjer denna agenda (men vem svarar nej på frågan om man vill ha ett ”socialt Europa”?). Förslaget om europeiska minimilöner – i uppenbar strid med den svenska modellen – hoppas EU-kommissionen realisera redan nu i vår.
▪ Idag presenterar EU-kommissionen också ett lagförslag gällande lönetransparens. Syftet är att motverka könsdiskriminering vid lönesättning, men förslaget riskerar i praktiken sätta hela modellen om individuell lönesättning ur spel, vilket såväl svenska arbetsgivarorganisationer som fackföreningar varnat för. Även om syftet är gott finns det faktiskt ingen anledning till att vi ska kompromissa fram en gemensam europeisk lagstiftning på detta område, detta utgör tvärtom ett reellt hot mot den svenska modellen.
▪ De svenska regeringspartierna agerar nu nyvaket och förvånat när de ställs inför denna hotbild mot den svenska modellen och mot svenskt självbestämmande inom frågor som dessa. Men i själva verket borde de vara de som är minst förvånade av alla. De har i åratal eldat på, istället för att bromsa, utvecklingen. Den här utvecklingen kommer fortsätta på fler områden om vi inte lyckas dra i bromsen. Men då krävs också att man ser orsakssambanden, och agerar därefter. Och i den frågan är de svenska regeringspartiernas tafatthet häpnadsväckande.