Valdag med stillhet och jubel

Att gå och rösta har alltid varit en viktig handling i min familj. Valdagen har varit en högtidsdag. Det lever kvar i mig. Trots att man har vissa ansvarsuppgifter en valdag, som att fylla på valsedlar och kolla att ingen har trixat med dem i vallokalen, så brukar jag alltid se till att själva valet blir en högtid. På med finskjortan, ta med röstkort och ikryssade valsedlar, promenera till vallokalen, växla några ord med valförrättarna och lämna över valkuverten. Sedan gå hem, dricka en kopp kaffe och bakelse till det. Sådan är min tradition och den är viktig för mig.

”Låt oss aldrig glömma att världen är större än vårt land och att du är större än världen”, twittrade biskop Antje Jackelén‏ ur Svenska kyrkans bönbok på morgonen. Det blev även min bön denna valdag som startade med att spela orgel på konfirmationsavslutningen i min kyrka, åka till pappa för en promenad i solskenet och sedan ställa blommor på mors grav – inte bara för att det är mors dag, utan det var hon som lärde mig demokrati. Sedan gick jag och röstade för mänskliga fri- och rättigheter, bättre djurskydd och ett öppet och solidariskt Europa!

En valdag i relativ stillhet byttes i jubel under valvakan när resultatet visade att Kristdemokraterna får behålla sitt mandat i Europaparlamentet. Jublet växlade med förundran, misstro och bedrövelse över den enorma frammarschen av öppet rasistiska partier runt hela Europa. Efter att ha analyserat de lokala siffrorna kunde jag inte hålla mig utan skrev en artikel till hemsidan:
[Kristdemokraterna största alliansparti!]