LO bemödar sig inte

Jag inledde i en debattartikel publicerad här en diskussion om hur framtidens äldreomsorg ska se ut och finansieras när andelen äldre ökar och färre nöjer sig med den i socialtjänstlagen stipulerade ”skäliga levnadsnivån” .

Med tanke på den massiva, positiva respons jag fått fick jag hopp om att inlägget skulle leda till en konstruktiv debatt. Detta övergick dock i besvikelse när jag läste LO:s replik. Reflexmässigt svarar man att i den mån det finns problem inom äldreomsorgen så är det privatiseringen som är problemet. Detta trots att de privata utförarna i dag står för blott 17% av den totala äldreomsorgen och inte har ett dyft att göra med socialtjänstlagens utformning.

Att vi får allt fler vårdkrävande äldre, som ställer ofta fullt berättigade krav på en mer tillgänglig och god omsorg är ingen social eller politisk konstruktion: det är fakta. Likaså att vi inte har ett system som långsiktigt förmår finansiera en tillräcklig ambitionshöjning för att mota detta missnöje.

Bortsett från den vanliga socialistiska besvärjelsen – höjer vi bara skatten så löser sig allt – så bemödar sig inte LO med att presentera några tänkbara åtgärder överhuvudtaget.
Jag vågar ändå tro att det inom LO-förbundet Kommunal finns många kompetenta och engagerade medlemmar som ser behovet av att få till stånd en seriös diskussion om hur framtidens äldreomsorg ska vara utformad.

Är man på allvar oroad för risken att helt parallella system uppstår – ett helprivat för de som har råd, och ett heloffentligt för alla andra – borde det stigande missnöjet över vad det offentliga kan tillhandahålla få varningsklockorna att ringa i LO-borgen. Att på sikt tvingas ta ut konfiskatoriska skatter för att kunna erbjuda en välfärd som ändå inte lyckas göra alla nöjda borde rimligtvis inte ligga i medlemmarnas intresse, vare sig som arbetstagare eller som välfärdskonsumenter.

Jag skulle önska att denna viktiga välfärdsdiskussion inte reduceras till ett skyttegravskrig som börjar och slutar i partipolitiska floskler. Låt oss i stället engagera såväl hjärta som hjärna i en debatt som kan leda till konstruktiva lösningar. Det tycker jag medborgarna förtjänar.