Nog med krokodiltårar – välj en ny väg för äldreomsorgen

Höj ambitionsnivån. Äldre runt om i landet får inte den hjälp de behöver – helt enkelt för att socialtjänstlagen inte kräver det. Nu krävs åtgärder och politiskt ansvarstagande för att skapa förtroende för äldreomsorgen, skriver kommunalrådet i Solna, Malin Appelgren (KD), på DN-debatt och stakar ut tre alternativa vägar framåt. 

Hur skröplig ska en person behöva bli för att ha rätt till samhällets fullskaliga stöd? Frågan är inte bara filosofisk. Upprördheten var stor efter att Aktuellt rapporterade att en nästan hundraårig person i Heby nekats en plats på ett vård- och omsorgsboende, inte bara en gång utan flera. Skälet uppges vara att den nittionioårige mannen är för frisk, och därför klarar av att bo hemma. Ansvarig minister, min partikollega Maria Larsson (KD), uttryckte stor bestörtning över kommunens kallsinnighet. I inslaget uttryckte hon en förhoppning om att ansvarig tillsynsmyndighet ”inte bara tar dem i örat utan ger bötesförelägganden”.

Här finns ett problem. Fallet har överklagats av Förvaltningsrätten och kommunens biståndshandläggare har fått rätt. Hur ska kommunen kunna vitesföreläggas för att ha följt lagen?

Fallet är bara ett av många reportage som kretsat kring svårigheterna för gamla människor att få plats på boende när de själva känner att de inte längre orkar eller vill bo kvar i sina hem. Samtidigt som antalet äldre stiger har antalet platser minskat med 25 % de senaste 10 åren, kvarboendeprincipen vinner allt mer mark, oftast i enlighet med den äldres vilja men ibland påtvingat.

När medier beskriver utvecklingen verkar det vara omöjligt att hitta någon som kan förklara varför lagstiftningen ser ut som den gör – och än mindre varför ingen ändrar den, om situationen nu upplevs som ovärdig en välfärdsstat.

Bakgrunden är följande: den kommunala behovsprövningen styrs av Socialtjänstlagens kriterier. Denna stipulerar att en människa som har behov av äldreomsorg har rätt till en ”skälig levnadsnivå”. Detta kan ställas mot LSS, som är en egen lagstiftning som omfattar personer med olika typer av handikapp. Denna ger brukarna rätt till ”goda” levnadsvillkor.

I dagsläget finns inte ett enda parti som föreslår en dylik ambitionshöjning på äldreomsorgens område. Inte heller den rödgröna oppositionen, som annars tar varje tillfälle i akt att beskriva sektorn som ett ofrivilligt offer för borgerliga besparingar och kapitalistisk rovdrift kommer med några konkreta förslag som adresserar den kommunala behovsprövningen. Att bara tala i generella termer av skattehöjningar duger inte: oavsett hur mycket eller lite pengar som finns i de kommunala skattkistorna kvarstår ju kriterierna. Det finns heller inga garantier för att resurserna skulle användas för just detta ändamål.

Ett hederligare, men betydligt mera svåruppfyllt löfte hade varit att säga att man vill förändra Socialtjänstlagen så att den garanterar den äldre en ”god”, snarare än en ”skälig” levnadsnivå – och sedan förklara hur man ska finansiera denna förändring. Det är i detta senare led som skon klämmer.

Erfarenheterna från LSS-lagstiftningen är nämligen att det i sig mycket lovvärda initiativet, som givit många människor med funktionsnedsättning möjlighet att leva goda liv, skapade en verklig kommunalekonomisk gökunge: mellan 1994-2010 ökade kostnaderna med 138 procent och kostnaderna fortsätter att stiga. Då utgör den grupp som omfattas av LSS ändå ett begränsat antal människor. Enligt SKL kommer andelen i befolkningen som är 65 år eller äldre öka med 41 % mellan 2010 och 2035. Den största ökningen sker bland personer som är 85 år eller äldre. Den mest vårdtunga gruppen äldre beräknas öka med 76 % under samma period. Skulle man genomföra samma ambitionshöjning inom äldreomsorgen skulle det innebära en ökning med kommunalskatten med många kronor.

Som ansvarigt äldrekommunalråd i Solna ser jag att en sådan utgiftsökning skulle innebära en högst påtaglig resurskonkurrens med andra grupper som också behöver, och förväntar sig offentligt stöd. Och detta även om vi chockhöjde skatterna! Då är ändå Solna en tillväxtkommun med låg arbetslöshet och god skattebas – för många kollegor i glesbygden skulle en sådan utgiftsökning vara omöjlig att hantera.

De flesta beslutsfattare är väl medvetna om att den demografiska utmaning vi har framför oss saknar en hållbar lösning om dagens system bibehålls intakt. Och nu handlar det bara om att bara bygga ut den befintliga omsorgsinfrastrukturen i tillräcklig mån för att kunna möta utvecklingen mot en kraftigt ökande andel vårdkrävande äldre som tar fart i slutet av 10-talet. Inte om att möta de ständigt stigande förväntningarna på högre kvalitet, bättre service och en individualisering av tjänsterna.

Att dessa förväntningar redan idag slår igenom märks i den politiska debatten. Det finns idag två kategorier missnöje som både medier och politiker ofta blandar ihop – som till exempel i fallet med den mycket gamla, men förhållandevis pigga mannen i Heby:

• De som inte får den äldreomsorg som de enligt socialtjänstlagen är berättigade till. Här hittar vi tragiska fall om vanvård, obefintlig bemanning på demensboenden nattetid, med mera.
• De som inte får tillgång till äldreomsorgen alls (avslag), samt personer som inte är nöjda med den standard som ”skäliga levnadsvillkor” ger rätt till. Det är ofta dessa vi får se i media, där sköra äldre personer får avslag på insatser de ansökt om med motiveringen att de uppnår skälig levnadsnivå utan ansökta insatser. Hit hör också de som får insatser men som önskar mer – högre personaltäthet, bättre mat, trevligare boendemiljöer.

Det är en farlig utveckling när gapet mellan allmänhetens förväntningar och det offentligas skyldigheter blir allt bredare. Därför är det viktigt att både verklighetsbeskrivningen och det politiska ansvaret tydliggörs. Att bara stoppa huvudet i sanden är inte en hållbar strategi. Här finns, så vitt jag kan se, tre möjliga alternativ:

1. Bana väg för privat tilläggsfinansiering och undanröja hinder som gör det möjligt för en aktör – privat eller kommunal – att inom ramen för den egna verksamheten erbjuda pluskoncept på olika nivåer. Då kan man både hitta nya finansieringskanaler och bana väg för mer innovation inom äldreomsorgen.
2. Höj ambitionsnivån i socialtjänstlagen och acceptera att äldreomsorgen kommer att ta betydligt större andel av BNP i anspråk, och därmed tränger ut andra utgifter.
3. Avgränsa det offentliga uppdraget och låt de friskaste – och rikaste – pensionärerna stå för en större del själva (till exempel genom att höja maxbeloppet i den nationellt fastställda maxtaxan). Låt sedan marknaden ersätta en del av det offentliga uppdraget, till exempel genom ett utökat RUT-avdrag istället för hemtjänst. På så vis frigörs resurser som kan användas till att ge ett värdigt liv åt de med störst behov.

Med största sannolikhet kommer en kombination av dessa åtgärder vara nödvändiga, om det offentliga ansvaret ska hålla för hela befolkningen.

De politiker som inte bara vill visa empati med enskilda fall som figurerar i media utan också arbeta för att få till hållbara förändringar som kan garantera en värdig äldreomsorg måste uttrycka vilja att höja ambitionsnivån i socialtjänstlagen och föreslå hur det ska finansieras. Allt annat framstår som krokodiltårar.

Malin Appelgren (KD), Kommunalråd, Solna