• Studera hur förskolan påverkar barns trygghet

    En av våra största utmaningar i Sverige är att stoppa den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga. Den svenska regeringen satsar nu nästan en miljard kronor årligen för att förbättra psykiatrin, men trots socialt ansvarstagande från regeringens sida fortsätter ohälsotalen att stiga brant bland ungdomar I Sverige.

    När OECD nyligen presenterade rapporten ”Mental health and work: Sweden” visade den att så många som en av fyra 16-18 åringar lider av psykisk ohälsa. Vi vet dessutom att ohälsotalen och självmorden bland svenska flickor är högst bland flickor i hela Europa och en studie gjord av Ungdomsbarometern på uppdrag av Skandia visade nyligen att var tionde ungdom i Sverige mellan 15-24 år upplever livet som meningslöst.

    Upplevda förväntningar på perfektion när det kommer till utseende, karriär, relationer och snart varenda ett av livets områden kan förstås vara bidragande orsaker till ungas psykiska ohälsa, liksom missbruk i hemmet, avsaknaden av en fast värdegrund, splittrade familjer och ekonomiskt eller socialt utanförskap. Det finns alltså många tänkbara orsaker till ungas psykiska ohälsa, men vi oroas över att ett potentiellt orsakssamband utelämnas i den så viktiga debatten. Det handlar om barns anknytning till sina föräldrar och familjepolitikens betydelse för våra barn- och ungas välmående.

    Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder. Detta bekräftas bland annat av den framstående anknytningsforskaren John Bowlby. Studier från Barnombudsmannen har dock visat att så många som 30 procent av alla barn i Sverige har en otrygg anknytning till sina föräldrar. Samtidigt visar statistik från Skolverket att anknytningsprocessen avbryts allt tidigare. Förra året var nästan hälften av alla ettåringar inskrivna på förskola, vilket är en ökning med 17 procent sedan 2005. Det kan jämföras med hur situationen såg ut 1975, då endast ca 10 procent av barn över ett år gick i förskola. Utvecklingen är problematisk om man får tro forskare som Meany, Brazelton och Bowlby. Dessa forskare menar att en bristande anknytning ökar risken för ångest och depression som ung eller vuxen.

    Vi har alltså tre oomtvistade företeelser: ökande psykisk ohälsa bland ungdomar, allt fler barn som i tidig ålder separeras från sina föräldrar för att börja förskola samt det faktum att barns bristande anknytning riskerar att bidra till psykisk ohälsa senare i livet. Om vi lägger ihop dessa företeelser blottlägger vi en fråga: Kan det finnas ett samband?

    Vi vågar inte utesluta det. Vi är därför förvånade över att det i Sverige inte bedrivs mer forskning på området anknytning, förskola och psykisk ohälsa. Det finns stort behov av att studera hur svensk förskola redan från ett års ålder påverkar barns anknytning och i förlängningen den psykiska hälsan bland barn och unga.

    Oavsett vad som blir resultatet från sådan forskning måste det beaktas vid utformningen av framtidens familjepolitik och barnomsorg. Vi vuxna har ett ansvar för ungas psykiska hälsa och vår viktigaste uppgift är att säkerställa våra barn och ungas välmående.

    MALIN APPELGREN (KD)

    kommunalråd, Solna stad

    CHRISTIAN EKSTRÖM-SÖRLIE

    debattör och författare till boken Hur mår egentligen våra barn?