Man lär sig bara något av en människa man älskar.

Ulrika Knutson skriver ett mycket intressant och läsvärt inlägg i GP om bildning som bristvara. I en tid då många talar om bildning ställer hon frågan varför är det så-. Kan det vara att bildning är en bristvara och då få har den ökas dess värde. Intressant frågeställning.

Bildning är ett begrepp som förekommer regelbundet inom kulturpolitiken. Många vill göra bildningen och folkbildningen till en utbildningsfråga. Man ser gärna att studieförbund och folkhögskolor blir en del av det svenska utbildningssystemet. I andra ringhörnan står de som ser bildning som något helt skilt från utbildning.

Knutson skriver om Goethe som menade att man lär sig bara något av en människa man älskar. Jag har ofta citerat Ellen Key som hade en intressant definition av bildning: Bildning är det som är kvar då vi glömt allt det som vi lärt oss.

Inom politiken möter jag många bildade personer. Det är uppenbart att de har stora kunskapsområdet och fritt konverserar inom en rad olika sådana. Men det är inte alls säkert att de har någon akademisk utbildning. Å andra sidan har jag mött några oerhört välutbildade personer som inte verkar ha särskild koll på något annat är just det område de själva är verksamma inom.

När man reser och umgås med andra kulturer så blir också detta uppenbart. Många sitter gärna länge och konverserar. Poesi, film, samhällsdebatt, konstkritik och många andra områden samtalar man om. Svenska affärsmän har ibland rejäla kulturkrockar då man träffar andra på en middag. I Sverige kan middagen användas till att tala om detaljer i kontrakten medan i Frankrike vill man samtala om den senaste boken man läst.

Ulrika Knutson skriver också i sin artikel att Ellen Key rasade mot tidningar. Hon hävdade att det var boken som var det viktiga. Endast en halv timma om dagen skulle man ägna åt tidningen. Intressant idag då många överhuvudtaget aldrig tar en tidning i sin hand.