Tystnadskultur är ett hot

Det finns ett uttryck som många känner till men som är ”fake news”. Jag tänker på att ”göra som strutsen och stoppa huvudet i sanden.” Denna myt är vitt spridd och många tycks tro att strutsen verkligen gör detta. Om det var sant skulle den bli ett lätt byte då dess kropp är väldigt stor och synlig i förhållande till dess huvud.

Men uttrycket symboliserar ett mänskligt drag, tyvärr ett av våra sämre sådana. Nämligen att vi duckar gärna för konflikter och vågar inte se sanningen eller motståndaren i vitögat. En del kallar det för feghet då vi är tysta, andra beskriver det som en överlevnadsstrategi och andra manar till civilkurage.

Att göra sin röst hörd är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. När vi använder ordet röst så är det dubbelbottnat. Dels har vi en röst då vi väljer valsedel vart fjärde år i de svenska allmänna valen, men varje dag har vi en röst som kan höras.

På en del arbetsplatser har en tystnadskultur vuxit fram. Vissa åsikter framförs och andra tystas ner. På fikarasten kan vissa åsikter komma fram och den som har avvikande uppfattning vågar, av många olika skäl, inte göra sin röst hörd. Men konsekvensen av detta blir att det som uttalas verkar gälla och tystnaden ger därmed bifall, även om man kanske inte alls tänker så.

I många av världens länder är det betingat med livsfara att göra sin röst hörd. Jag har mött många som tvingats att fly för sina åsikters skulle. De kunde helt enkelt inte vara tysta och fått göra en oerhört stor personlig uppoffring. Att tvingas fly från sitt eget land för att man har en inre övertygelse som man vill göra synlig eller hörbar är en av mänsklighetens största misslyckanden. Öppenhet och tolerans måste få gälla. Därför måste vi värna de mänskliga rättigheterna.

Men det finns också en ”någon-annan-kultur” som bidrar att förstärka ”tystnadskulturen”. Det är någon annan som ska framföra ”sanningen”. Inte jag. Men ibland finns inte någon annan att tillgå. Rätt ofta faktiskt. Därför blir det min skyldighet att göra det.

Som ordbrukare har jag möjligheten att få adressera rätt många människor från någon talarstol, delta i personliga sammanhang eller uttrycka mig i böcker, blogg, tidningar och olika typer av brev. Jag har valt att inte vara tyst och ibland stöter man sig och får fiender. Men om jag är tyst blir jag min egen fiende och därför väljer jag att inte ”stoppa huvudet i sanden” utan vara en röst som ropar.