Att utmana sig själv

Att leva inom sitt eget trygghetsområde är bekvämt, men inte särskilt utvecklande. Att bara göra det som man tidigare gjort innebär att man ofta upprepar sig själv. Att ta ett steg, att kliva vidare, ut i det okända, kräver mod. Ett barn utvecklas oerhört snabbt under sina första år. Att ta sina första stapplande steg är en stor utmaning, men också en fantastisk upplevelse när man inser att benen bär och att detta leder till en enorm frihet.

Som pedagog har jag arbetat utifrån regeln – från det kända till det okända. Om man är trygg där man står så underlättar det för nästa steg. Men att ge sig ut i det okända är också pirrigt. Att göra sådant som man aldrig gjort förut kan kännas tufft, men när man väl gjort det så är det väldigt tillfredsställande.

Många tänker goda tankar. Kanske när man läst morgontidningen så inspireras man att engagera sig i en förening, lämna in ett medborgarförslag till kommunen, eller funderar kring att göra en resa. Alla våra handlingar börjar med en tanke. Om man när tanken så växer den. Det finns goda tankar och sådana som är destruktiva och hindrande. Det är de goda tankarna som vi ska nära. Det är då som de kan växa och leda till en handling.

Men en medmänniska känner aldrig till din tanke, de ser bara dina gärningar. Det är därför som vi ska göra det mot vår nästa som vi vill att den ska göra mot oss. Egentligen är det inte svårare än så. Allt det som du önskar att någon ska göra mot dig, ja, det är vad du ska börja med.

Att ta steget mot en annan medmänniska, att säga några vänliga ord, att bry sig om någon annan, det kan vara din utmaning idag. Ett steg i den riktningen och du växer.

För en femåring är det pirrigt att klättra upp på en stege, men stoltheten efteråt kan man inte ta miste på.