Glädje i att slöjda

Den här artikeln handlar om Rännelanda och slöjd. När jag läste blev den jag väldigt glad. Idén med slöjdgrupper är något som jag tror på. Att barn, gärna vuxna också, får möjligheten att lära sig mer om hantverk och slöjd, är något som jag gillar.

Under flera år har jag varit vice ordförande för den svenska myndighet som hanterar slöjdfrågorna, Nämnden för Hemslöjdsfrågor. Genom det uppdraget har jag mött många slöjdare och strävat efter att verka för en utbredning av slöjd i Sverige.

Nu driver jag frågorna utifrån den plattform som jag har i Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Jag har vid många tillfällen talat om slöjdens utveckling och tagit många tillfällen i akt att förespråka slöjd som ett ämne i kulturskolan. (Jag har också ett annat ämnesförslag och det är kulturarvet). Barn får möta slöjd i skolan och det är väldigt bra, men bör också få möjligheten att utveckla det på sin fritid. Att arbeta med sina händer, att skapa, och dessutom ofta kunna använda det man själv åstadkommit är en stor upplevelse. Men det innebär också att barn lär sig om material, om miljö, om kretsloppstänkande, helt enkelt lär sig om vår miljö.

I vårt konsumtionssamhälle där mycket är ”slit och släng” är det fantastiskt att kunna servera salladen på bordet med bestick som morfar gjorde eller röra om i grytan med en slev som tidigare generationer använt. Snacka om kulturarv genom slöjden.

Kulturnämnden i VGR har i år ställt en miljon kronor till förfogande för slöjdgrupper, slöjdläger etc. Idén är att hemslöjdsorganisationer ska verka för att många barn, men gärna även vuxna, får känna glädje i slöjdandet.