Mänskliga rättigheter hör hemma i den lokala kulturnämnden

I våras var jag ombud på ICORNs årsmöte. Där var också Martina Kyngäs från Gävle, Tillsammns skrev vi detta inlägg som först nu publicerats i tidningen Poletik.

I år uppmärksammas den svenska tryckfrihetsförordningen som är 250 år. Rätten att fritt få uttrycka åsikter och tankar att skriva fritt och respekteras för sina ställningstaganden är viktiga delar av vår värdegrund. Begreppet Mänskliga Rättigheter används som en generell beskrivning av det som är den enskilda människans rätt.

För oss som är engagerade i kulturpolitiken är demokratiaspekten drivande. Rätten att ordet är fritt, att konstnärer fritt får gestalta, att teatern tar upp även samhällets svåra frågor, att censur inte råder, är några exempel på områden som kulturpolitiken handlar om.

I dag kan vi konstatera att förtryck råder och att förföljelse gör att många måste fly från sina hemländer. För många handlar det om överlevnad, för andra om att ens yrke inte kan utövas.

Som en stor solidaritetshandling riktat i första hand mot förföljda författare bildades för tio år sedan en internationell organisation. En av initiativtagarna var Salman Rushdie, sedan länge en av många förföljda författare. International Cities of Refuge Networks (ICORN) bildades och är idag ett omfattande internationell organ för att kämpa för kulturarbetares fria roll. En av deras idéer är att bilda fristäder. För den som är bevandrad i judisk historia är begreppet fristäder välbekant. Idén handlar om att en förföljd person får en fristadsvistelse.

I Sverige är det flera städer som är engagerade i att vara fristäder och några regioner har också utropat sig som fristadsregioner.

Utvecklingen av detta fick göra halt eftersom det anmäldes som olagligt enligt kommunallagen att kommuner engagerar sig i detta, eftersom man ansåg att utrikespolitik inte tillhör den kommunala kompetensen. Nu har rättsutfallet kommit och vi kan konstatera att vara en fristadskommun är förenligt med svensk lagstiftning.

Det är lätt att tänka att kampen för mänskliga rättigheter ska utövas av utrikesministrar eller internationella parlamentariker, men vi menar att frågan hör hemma i den lokala kulturnämnden. Kulturpolitiken bygger på demokratiaspekten och MR-frågorna måste finnas med i det lokala perspektivet. Att vara en fristadskommun kan vara en del av detta.

Som kristdemokrater är vi stolta över vad Lars Adaktusson åstadkommit i Europaparlamentet kring MR-frågorna men vill uppmuntra lokala kristdemokrater i landets kulturnämnder att se till att man värnar yttrandefriheten, inbjuder till debatter, ger kulturarbetare arenor där det fria ordet råder. Vi är många som är verksamma i lokala eller regionala kulturnämnder och där har vi stora möjligheter att ta initiativ för att frihet ska råda. Att vara en fristadskommun är en solidaritetshandling.

Conny Brännberg (Skövde) och Martina Kyngäs (Gävle)
Kristdemokratiska politiker med kulturansvar

Bilden togs av fristadskonstnären Issa Touma.