• Vad händer med gallerierna?

    I våras uppmärksammade GP den förändring som sker inom konstmarknaden då det handlar om var konsten köps. Under de senaste åren har fler konstutbildningar innehållet moment om entreprenörskap och företagande. I praktiken innebär det att alltfler konstnärer säljer sin konst själva, utan mellanhänder. Tidigare har det varit så att gallerier har varit en marknadsoperatör och fört konstnärens verk till en handlande marknad. De senaste åren har de offentliga inköpen förändrats. Det är ofta så att kommuner och regioner/landsting, men också staten, är stora inköpare av konst. Galleristerna ser att de offentliga inköpen minskar och lönsamheten minskar. Jag har varit engagerad under många år inom kulturpolitiken och besökt många gallerier, men aldrig haft någon relation mellan mig som kulturpolitiker och galleriet. Vi har känt till varandra men några frågor om stöd eller liknande har aldrig varit aktuellt. De senaste åren har däremot frågor kring KKN (Kreativa och Kulturella Näringar) uppmärksammats och politiken har träffat nya kategorier av näringsidkare, men gallerister har ännu inte ingått i denna krets. När GP skrev om ”galleridöden” och att offentliga inköp förändrats blev jag intresserad. Jag bad våra tjänstepersoner att identifiera gallerierna i vår region. Vi kom fram till att det fanns ett 20-tal privata eller konstnärsdrivna gallerier.

     Vi inbjöd till ett möte där många av våra gallerister kom för att inleda ett samtal. Riktigt vart det ska ta vägen vet jag inte, men vi vill fortsätta samtalen. Vi kunde då konstatera att de flesta upplever att lönsamheten har kraftigt minskat, att det är oerhört svårt att upprätthålla verksamheten, att flera av gallerister är pensionärer eller på väg att gå i pension och att det är svårt att få unga människor att ta över denna form av affärsverksamhet. Flera av gallerister ser att då de inte längre kan fortsätta kommer galleriet att läggas ned. Som kulturpolitiker är jag mån om att det finns många exponeringsytor för konst. Gallerister har presenterat verk för marknaden som inte alltid funnits tillgängliga i andra sammanhang. Om denna exponering försvinner så minskar också allmänhetens möjligheter att se konst. De rika kommer alltid att ha råd att se till att de får tillgång till konsten, men som politiker vill jag gärna lägga en demokratisk aspekt på detta. Konsten har så mycket att tillföra såväl individer som hela samhället att det ligger i vårt ansvar att föra frågan vidare. Våra samtal med galleristerna kommer att fortsätta, men jag inser att detta är en rätt komplicerad och svårt fråga.