Ofrivillig ensamhet – en dödlig riskfaktor
Den ofrivilliga ensamheten är ett samhällsproblem som slår brett, drabbar i alla åldrar, alla samhällsklasser, stad som landsbygd. Det skriver i dag regionpolitiker Maria Nilsson (KD) .
Enligt SCB har 13 procent av svenskarna ingen nära vän som de kan prata med om vad som helst. Det innebär att i vår region bor ungefär 220 000 personer som saknar en nära vän. Ensamheten för med sig stora negativa konsekvenser för samhället, särskilt bland äldre.
För äldre innebär ofrivillig ensamhet en större risk för demens, depression, minskad matlust och fysisk inaktivitet, vilket medför ytterligare risk för diabetes, stroke och hjärt-kärlsjukdomar. Dessutom är ofrivillig ensamhet en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning.
Att bygga relationer, gemenskaper, medmänsklighet och i det motverka ensamheten är förstås inte en uppgift som faller på politiken främst, utan på oss var och en. Men politiken spelar samtidigt stor roll för förutsättningarna för gemenskap
Den M/KD-budget som antogs efter valet innehöll ett ”äldrelyft” som syftade till att ge fler äldre chans till fysisk aktivitet och träning. Sådan träning kan förbättra livskvaliteten, öka hälsan, minska risken för fallolyckor och samtidigt främja gemenskap och sammanhang – och därmed motverka ensamhet.
I Kristdemokraternas förslag till riksbudget finns satsningar på fler trygghetsboenden med gemenskapsvärdar för äldre. Men också på personalkontinuitet för att värna relationer mellan omsorgsbehövande och personal. En riktad satsning görs också på att tillskjuta resurser till föreningar och organisationer för arbete och verksamhet som syftar till att bryta äldres ensamhet och isolering. Civilsamhällets kapillärer behöver få spridas till hela samhällskroppen. När det händer kommer den ofrivilliga ensamheten sakta att botas och vi får en samhällsgemenskap värd namnet.
Befolkningen blir allt äldre samtidigt som den psykiska ohälsan ökar. Psykisk ohälsa kan ofta vara svår att upptäcka hos äldre personer, då symtombilden ibland ser annorlunda ut än hos yngre personer. Detta ställer krav på vården som behöver anpassas för att klara de delvis förändrade behoven.
Hälsofrämjande strategier för äldre har en avgörande betydelse för att upprätthålla och öka funktionsförmågan, bibehålla eller förbättra egenvård samt stimulera ett socialt nätverk. Genom att erbjuda hälsofrämjande insatser till äldre kan vi bidra till ett längre, självständigt liv med god livskvalitet.
För att bygga ett gemenskapens samhälle på sikt behövs strukturella förändringar. Fler måste få möjlighet att komma in i en arbetsgemenskap och frågan om ofrivillig ensamhet måste upp på dagordningen. Vi Kristdemokrater anser därför att ensamhetsfrågorna bör finnas i en ministerportfölj och att alla politiska förslag bör gemenskapsäkras – på motsvarande sätt som idag gäller miljökonsekvenser.
Vi vill ha ett samhälle med frihet utan egoism, solidaritet utan socialism. En samhällsgemenskap där ingen lämnas efter och ingen hålls tillbaka.
Maria Nilsson (KD), regionpolitiker