Den politiska debattens mest moderna ord torde vara ”valfrihet”. Det är alldeles utmärkt och faktiskt självklart att vi människor får känna oss betrodda. Statligt och kommunalt förmynderi har haft sin tid. Men det är angeläget att emellanåt byta ordet ”valfrihet ” mot ”värdighet” Om valet står mellan att ha valfrihet och att känna sig värdigt bemött och behandlad, är valet enkelt. Valfrihet, nog så rimligt i en demokrati, garanterar ingalunda värdighet.
Nyligen berättades i radion att anställda på ett äldreboende (låter bli att nämna kommunens namn) hade klätt ut sig i patienternas/de vårdbehövandes kläder och, såvitt man förstår, via facebook utsatt de äldre för drift och spektakel. Hur kan vuxna, anställda i äldreomsorgen, förnedra sig själva så till den grad? Medier har också rapporterat att ett gäng banditer, verksamt i hela södra Sverige, inriktat sig på att rycka handväskor och stjäla kontanter från personer som rör sig sakta med rullatorer. Hur kan föraktet för medmänniskor så fånga sinnet att man gör det till en verksamhet att plundra personer som svårligen kan försvara sig? Är det så att identitetsavklädda på vårdhem eller kappinsvepta damer, som med stor försiktighet rör sig längs trottoarer, betraktas med andra glasögon? Har de hamnat ett så rejält stycke ner på värdeskalan, att det bär mindre emot, kanske inte alls, att utsätta dem för spe och utse dem som offer? Är det månne känslomässigt lättare att rycka handväskor från 75-80-åringar än från snabbtrippande och snabbstegande medmänniskor? Skulle ”personal” få för sig att i någon miljö leka kränkande maskerad med 35-55 åringars klädsel?
Rätt till en identitet även som gamla
Alla människor söker en identitet och har behov av och rätt att behålla en sådan livet ut. Vi vill alla bli sedda. Författaren Hjalmar Söderberg har lysande i romanen Dr Glas beskrivit detta: I vårt samhälle i vår ”kultur” sitter de allra flesta individers identitet lierad med vederbörandes förvärvsarbete och titel. Descartes kända sentens, Jag tänker alltså är jag till, skulle mycket väl i våra dagar kunna travesteras till: Jag förvärvsarbetar, alltså är jag till. – Och vad jobbar du med? Det är oftast första frågan vid ett middagsbord, där obekanta slagit sig ner.
Framtidsanalytiker med eleganta titlar och avancerade positioner och övriga demografistatistiker erinrar dystert om, var och varannan dag i medier och allsköns rapporter, att vi blir äldre och äldre. Vem kan erinra sig en artikel i vilken glädjen flödar över att vi blir äldre och håller oss friskare? Nej, si detta faktum skapar oöverstigliga bekymmer! De som förvärvsarbetar kommer inte att klara av att ”försörja”, just ”försörja”, alla de gamla. Som om de som kommit upp i erfarenhetsrika årgångar inte alls bidragit med någon ynkans del i välfärdsbygget. Som om dagens förvärvsarbetare själva byggt välfärdssamhället från grundplattan och sedan timrat varje varv uppåt. Någon gång vore det faktiskt sympatiskt att – inte enbart vid valmötestillfällen – höra om man menar att ”pension” är uppskjuten lön eller inte.
Behöver ändra synen på äldre
Äldreomsorg är i grunden mycket mer än ”valfrihet” och dessutom ännu mer än rokokomöbler i korridorer och tidsenlig terapiutrustning. ÄldreOMSORG måste till och med vara mer än rikligt med personal! I vårt materiella samhälle – och påstå nu inget annat än att vi lever i ett materiellt samhälle – behöver mentaliteten, synen på äldre människor, bli en annan. Politiska partier må presentera aldrig så många utmärkta reformer, men ”värdigheten” sitter långt ifrån enbart i ökade anslag och paragrafer. Människan, individen, måste bli sedd från vaggan ända till graven. Spädbarnet dör om det inte blir sett, om det inte får möta blickar. Den som levt ett långt liv förtvinar själsligt, boendet får vara aldrig så privat eller kommunalt, om man inte blir sedd, om man inte får känna värdighetens värme.
Det måtte väl vara så att ”vinst i välfärden” kan mätas mer än vad debatten på sistone energiskt kretsat runt!
/Alf Svensson, Europaparlamentariker