Folkhögskolan är unik och måste värnas
Debattartikel Dagens samhälle – Conny Brännberg
Det unika med folkhögskolorna är deras frihet och hur länge de har lämnats fria från politisk klåfingrighet. Men nu höjs röster med krav om att folkhögskolorna ska vara en del av det etablerade allmänna utbildningssystemet. Det är fel väg att gå, skriver regionrådet i Västra Götalandsregionen.
Det svenska utbildningssystemet är annorlunda än i de flesta andra länder. I Sverige råder skolplikt under nio år och gymnasiestudierna är i teorin inte obligatoriska. Men erfarenheterna från arbetsmarknaden visar att det ställs krav på gymnasiebehörighet. Tyvärr visar statistiken att nästan en femtedel av eleverna inte når målen för dessa utbildningsnivåer.
Många av de elever som hoppat av grund- eller gymnasieskolan vill inte återvända till liknande studieformer. Här är folkhögskolan ett unikt alternativ.
Idén med folkhögskolan har gamla anor och betonar det fria och frivilliga. Folkhögskolan är jämte våra folkbibliotek och studieförbund de tre stora enheterna inom folkbildningen. Med emfas har förespråkarna för folkhögskolan betonat bildning. Numera talas det alltmer om att folkhögskolorna är en del av utbildningssystemet.
Det unika med folkhögskolorna är deras frihet och länge har de lämnats fria från politisk klåfingrighet. Nu höjs fler röster med krav om politiskt beslutade läroplaner, betyg enligt politiska riktlinjer och ett ämnes- och kursutbud, som liknar det allmänna utbildningssystemet.
Detta krav på att folkhögskolan ska vara en del av det etablerade allmänna utbildningssystemet är fel väg att gå. Det fria och frivilliga behövs ännu mer i denna tid när individer behöver få möjlighet att själv ta ansvar för sitt bildande och lärande. Det unika med folkhögskolan är att eleverna i samspråk med lärarna kan komma överens om hur lärandet ska gå till. Det innebär att många elever som tidigare tvingats att underordna sig fasta system nu får en möjlighet att själva ta ansvar.
Många folkhögskolor har också betonat vikten av internat. Det innebär att studiesituationen ingår i en social miljö där eleverna från olika bakgrunder deltar. Många elever prisar denna form av miljö, just därför att det har stärkts deras bildande. Det är många som fått en ”andra chans” genom folkhögskolan. Något eller några år inom ramen för en folkhögskola har lett till att en övergång till det reguljära utbildningssystemet har varit möjlig, men många bär också med sig erfarenheter och insikter som burit dem vidare inom arbetsmarknaden.
Det finns en allmän diskussion i den politiska debatten om vikten av att styra kulturen och dess utbud. Principen om ”armlängds avstånd” debatteras och krav hörs på en ökad politiska styrning av konst och kultur. På liknande sätt finns en debatt inom folkhögskolans värld.
Jag har under många år varit verksam inom Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Sedan förbundet bildades har ansvaret för folkhögskolorna legat på beredningen för kultur och fritid. I samband med denna mandatperiod beslutade styrelsen att ansvaret fördes över till beredningen för utbildningsfrågor. Därmed signalerar även SKR att folkhögskolorna snarare är en del av utbildningssystemet än kultursektorn.
Folkhögskolan har under lång tid stått för bildningsidealet och inte velat fösas in i det reguljära utbildningssystemet. Men då allt fler röster talar för att folkhögskolan ska förlora sin fria och självständig roll riskerar den att förlora denna unika ställning. Även då folkhögskolan har åtagit sig ett stort antal yrkeskurser har den ändå bevarat sin roll som en bildningsinstitution där eleverna i stor utsträckning får vara med och påverka sitt lärande.
Att värna folkhögskolans självständighet och frihet känns lika angeläget som att värna yttrandefriheten inom kulturpolitiken och betona principen om armlängds avstånd.