KD: Trygghetskameror räcker inte!

Idag presenterar Kristdemokraterna sin vision om hur Uppsalas samhällsstruktur kan byggas starkare. I en artikel i UNT (26/6) redogör kommunalrådet Jonas Segersam (KD) om att det behövs både snabba och långsiktiga lösningar för att bygga upp tryggheten igen. Tillit, ansvar, relationer, gemenskap och dygder behöver åter lyftas upp som samhällsnormer.
___

”När samhällsstrukturer knakar i fogarna uppstår osäkerhet. Tryggheten brister och oron ökar i befolkningen, därför måste politiken tänka både stort, smått – och snabbt. En tydlig signal om att något är fel är de ökade fallen av brottslighet på allmänna platser. Rån vid centralen, stenkastning i Gottsunda och våldtäkter på vägen hem från festen. Alla varningsklockor borde ringa. Att i detta läge sätta upp trygghetskameror vid utsatta områden är en åtgärd god nog – men det löser inte de underliggande problemen. 

Ökad brottslighet är en indikation på att något inte fungerar, att den grundläggande tilliten i vår samhällsgemenskap saknas. Vi tror att det finns två grundbultar i att förhindra att unga människor hamnar i utanförskap som leder till otrygghet på Uppsalas gator.

Den första är familjen. Starka familjer ger tryggare barn, som växer upp till att bli tryggare vuxna. Alla barn behöver en trygg omgivning och bli älskade av sina föräldrar. Oavsett hur familjekonstellationen ser ut är det viktigt att den är stabil. Undersökningar har visat att många uppslitande bråk inom familjer beror på problem med ekonomin, andra orsaker som tär på relationen är osäkra anställningar eller arbetslöshet. Därför behöver vi underlätta för familjer att hålla ihop, att orka. Att ha tålamod. Vi behöver fler enkla jobb, flexibla barnomsorgslösningar och skyddsnät som fungerar. Det tar tid, men det är den grunden vi måste orka bygga.

Den andra grundbulten är skolan. Om inte skolgången fungerar riskerar livet runtomkring också att sluta fungera. Att inte gå ut gymnasiet med fullständiga betyg leder ofta till en osäker framtid, med sämre möjligheter till jobb och högre risk att hamna i långvarigt utanförskap. Om lärarna aldrig hinner bygga stabila relationer med elever och föräldrar riskerar eleverna att aldrig nå sin fulla potential, och om skolhälsan brister i tillgänglighet riskerar fler att aldrig få hjälp.”

Läs mer i UNT här