KD Uppsala bakom motion om migrationspolitik

Under våren kommer ett antal partiavdelningar behandla en ny rikstäckande motion om partiets migrationspolitik. Motionärerna är i stort nöjda med partiledningens inslagna linje, men kompletterar med sina förslag de brister i systemet som uppdagats under de senaste åren. Det handlar bland annat om att förkorta asylprocessen och att öka välfärdssystemets kapacitet.

– Jag tycker det är viktigt att vi lyfter denna fråga ur olika perspektiv, vilket vi nu kommer göra på det riksting som hålls i Uppsala senare i år, säger Jonas Segersam, kommunalråd i Uppsala och en av motionärerna

– Vi visar genom motionen hur vi måste möta den berättigade oro från många människor i Sverige över bristerna i tillgång på bostäder och välfärd, tillägger Carl-Johan Schiller, kommunalråd i Lidingö

Torsten Elofsson, också motionär och partiets ordförande i Malmö fortsätter:
– Partiet behöver bli tydligare med att vi har en politik på migrationsområdet med både hjärta och hjärna, vilket inte minst utmaningarna i Malmö visar behövs.

– Det är dags för en progressiv migrationspolitik med framtiden i fokus, inte en orealistisk politik som inte stämmer överens med nya förutsättningar i omvärlden avslutar Eric Dicksson, ordförande för KD Kalmar.
_____________________

Motion om partiets migrationspolitik

KD driver på, med hjärta och hjärna
Kristdemokraterna har varit pådrivande för att få en förändring till stånd. På samma sätt som Alf Svensson på sin tid, mot den rådande synen, ifrågasatte skevheterna i sjukförsäkringssystemet, så lämnade partiet under Göran Hägglund (december 2014) förslag på förändringar av migrationspolitiken, som numera även övriga partier anslutit sig till. Det gäller tillfälliga uppehållstillstånd, starkare försörjningskrav kopplat till lägre bidrag och klassning av säkra länder för att underlätta migrationsprocessen. Partiets roll som föregångare har fortsatt under Ebba Busch Thors partiledarskap. Kristdemokraterna har omfamnat en politik med både hjärta och hjärna, som medelväg mellan två extremer. Å ena sidan en politik med bara hjärta där en del tror att Sverige har nästan obegränsade möjligheter att ta emot flyktingar, och å andra sidan en politik med bara hjärna, ibland kopplat till ett stenhjärta, som säger nej till alla människor som har behov av hjälp och en fristad.

Genom migrationsöverenskommelsen i oktober 2015 kommer förutom att de nyss nämnda KD-förslagen genomförs även en del uppenbara fel att rättas till. Ett exempel är att föräldrar som kommer till Sverige med barn i 5-6-årsåldern har fått föräldrapenning lika lång tid som i Sverige nyfödda barn. Ett annat att personer som fått beslut om av- eller utvisning inte längre kan bo kvar i sitt anläggningsboende.

Förkorta asylprocessen
Den första punkten i överenskommelsen gäller att förkorta tiden för asylprocessen. Vi har i Sverige haft en ohållbar situation där vi velat värna en rättssäker möjlighet för asyl, men detta system har inneburit på tok för långa handläggningstider. Dessutom har man, vid händelse av negativt besked efter prövning i alla rättsliga instanser, bara kunnat gå under jorden. Efter att fyra år har gått sedan första ansökan har man kunnat påbörja hela processen från början igen. Det finns exempel på familjer som levt i Sverige över 10 år och fått uppleva avslag på avslag men ändå stannar kvar trots nästan obefintliga utsikter att beviljas uppehållstillstånd. Gratis skolgång och sjukvård för personer som uppehåller sig illegalt i landet blir en sorglig illustration på det svenska migrationssystemets misslyckande. I princip är även de generösa reglerna tillämpliga för utvisade brottslingar som illegalt återvänt till Sverige.

En annan illustration på misslyckandet är när det snarare är en regel än ett undantag att asylsökande undanhåller de identitets- och resehandlingar man använt för att ta sig till Sverige, eller att man uppenbart missleder när det gäller sin ålder eller ursprung. Ännu allvarligare är det när personer med en kriminell bakgrund kortsluter det svenska mottagningssystemet. Det förekommer att vissa personer, många gånger med multipla identiteter, erhåller bidrag från olika håll. Det finns till och med en risk att det blir förövarna och inte offren som blir de som erhåller svenskt uppehållstillstånd.

Prövningen måste rimligen ske utanför Sveriges gränser, och om så inte är möjligt i anslutning till gränsen. Vi måste intensifiera våra ansträngningar att bilda opinion i resten av Europa så att vi inom hela unionen kan hjälpa dem som flyr undan krig och nöd från exempelvis Mellanöstern. Skulle övriga EU-länder ta emot bara en bråkdel av Sveriges mottagande skulle vi kunna göra stora insatser för många människor.

Värna välfärden
Sverige är ett rikt land som på många sätt kommit långt i utvecklingen. Vårt välfärdssystem har varit framgångsrikt och bidragit till att vi är ett av världens mest välmående länder, och för det ska vi vara tacksamma. Men tider förändras och idag ser vi att debatten om migrationspolitik har hamnat i ett läge där flyktingmottagandet sätts mot just vår gemensamma välfärd. Är det på grund av en inbyggd ovilja att hjälpa människor som flyr krig och förtryck, eller finns svaret någon annanstans?

Utgångspunkten i denna fråga måste vara att vilja hjälpa utsatta så gott man kan, men detta samtidigt som vi upprätthåller samhällskontraktet mellan det offentliga och skattebetalarna. När människor som betalat skatt i hela sina vuxna liv (i ett av världens högst beskattade länder) inte längre upplever att de får den välfärd som de förväntar utan möts av stängda vårdavdelningar, långa köer och undermålig skola, ja då kan solidariteten i samhället komma att försvinna.

Förståelse för människors naturliga reaktioner
När människor upplever orättvisor i att en del särbehandlas och gynnas skapas splittringar mellan ett ”vi och dem”. Människor som betalat skatt, arbetat, sparat och deltagit i samhällsbygget ser plötsligt att andra människor som inte gjort något av detta plötsligt får gratis bostäder med högre standard än de själva, får bidrag och stöd utan att behöva arbeta. Sådant försämrar skattemoralen och välviljan.

Detta väcker oundvikligen en hel rad så kallade rättvisefrågor att ta ställning till, där det i dagsläget endast finns två destruktiva sidor i svensk politik. Den ena sidan ställer ultimatum och menar att välfärden bara räcker åt en grupp i taget – att ta emot asylsökande över huvud taget blir ett hot mot de svenska pensionärerna. Den andra sidan menar att välfärden gott räcker åt alla och att det egentligen bara sitter i (o)viljan att hjälpa sin nästa.

Kristdemokraterna måste vara ett parti med ett längre perspektiv, som inte faller för frestelsen att köra i något av de två diken som finns.

Utmaningar mot samhällskontraktet
I en färsk kartläggning signerad Dagens Nyheter (5/2-17) visas att bristen på intensivvårdsplatser för barn är akut i hela landet. Det innebär att svårt sjuka barn skickas utomlands då en fjärdedel av de få platser som finns hemma är stängda.[1] I norra delar av Sverige läggs BB ner och mammor tvingas i vissa fall att föda i bilen.[2]  I Härnösand har patienter till Folktandvården väntat i upp till fem år för en vanlig undersökning. 2012 avsattes 70 timmar till asyltandvård, i januari 2017 var det 989 timmar vilket motsvarar fyra timmar om dagen.[3]

Om man inte är personligen drabbad av nedskärningarna är det lätt att ha åsikter om att välfärden ska räcka till alla, och även ännu fler. Faktum kvarstår att den inte gör det.

En annan rättvisefråga är den om bostäder – att det råder bostadsbrist i Sverige, och främst i städerna, är det ingen tvekan om. Varje år läser vi tidningarna om studenter som tvingas bo i tält eller på vandrarhem i väntan på att en möjlighet ska dyka upp. Många föräldrar uppmanar sina barn att ställa sig i kommunens bostadskö redan från 16 års ålder, men när de vill flytta hemifrån saknas det ändå flera år för att få ett kontrakt. Detta samtidigt som kommunala bostadsbolag tar stora andelar av hyresbeståndet i anspråk när de (enligt nya bosättningslagen) bistår med bostäder till nyanlända.[4]

Att öka välfärdens kapacitet är ett långsiktigt projekt
Den som söker asyl och som så småningom får beviljat uppehållstillstånd blir under den första tiden beroende av det svenska välfärdssystemet. I snitt tar det sju år för en nyanländ att etablera sig på arbetsmarknaden. Detta sker samtidigt som den genomsnittliga handläggningstiden för asylprövning fördubblats. De som sökte asyl 2015 kommer i många fall vänta till i år.

2015 ansökte 162 877 personer om asyl i Sverige, och efter åtstramningarna vintern 2015/16 sjönk siffran drastiskt till 28 939 personer förra året. Antalet inskrivna i Migrationsverkets system var i februari 2017 115 360 personer, varav 60.000 bor i anläggningsboende (ABO) och drygt 30.000 bor i eget boende (EBO). Drygt 22.000 bor i övrigt boende.

Att just denna process (handläggning, beslut, integrering) är så utdragen är en starkt bidragande faktor till att kostnader skenar och välfärden begränsas.

Att Kristdemokraterna verkar för en fungerande fördelning inom EU av hur många asylsökande som kan tas emot

Att Kristdemokraterna verkar för att möjliggöra snabb asylprövning i speciella stationer utomlands eller vid gränsen där besked ges och kan verkställas direkt, både vid avslag och beviljande

Att Kristdemokraterna verkar för att rätt till skolgång, försörjningsstöd och bostadsbidrag ska upphöra vid lagakraftvunnet avslag på asylansökan, varefter endast i princip akutsjukvård ska erbjudas

Att Kristdemokraterna verkar för att modellen med EBO reformeras för att beivra missbruk i form av exempelvis fiktiva mantalsskrivningar

Att Kristdemokraterna verkar för att Sverige inför ett utökat kvotsystem för asylflyktingar där ansökan sker på plats i hemlandet eller i ett grannland och gärna i samverkan med UNHCR, istället för vid rikets gräns

Att Kristdemokraterna verkar för att möjligheten till anhöriginvandring ska begränsas till de som ordnat egen försörjning, med undantag för nära familj i form av gifta makar och barn under 18 år