• Aktiv dödshjälp inte lösningen

    Så har då frågan om aktiv dödshjälp åter uppmärksammats, nu med anledning av att regeringen presenterats en promemoria, som handlar om att avstå från att ge livsuppehållande behandlingar, när allt hopp om fortsatt liv är ute, att erbjuda palliativ vård men också att bistå med aktiv läkarhjälp, när en patient vill avsluta sitt liv.

    I debatten framställs ofta den aktiva dödshjälpen, eutanasin, som en ”räddning” för människor att slippa lidande. Undersökningar avseende de genomförda assisterande självmorden i Schweiz, där dödshjälp i dag praktiseras, visar att inte ”bara” fysiskt lidande legat som grund för viljan att dö . I inte mindre än 25 procent av fallen var huvudorsaken depression och livsleda. Kanske är det allmänt sett inte så förvånande att döden hamnar i centrum på det här sättet hos oss nu, när ungdoms-­ och hälsofokuseringen medialt tagit så stort utrymme. Då kan sjukdom och död lätt uppfattas som något främmande för livet. Hellre döden än ovärdigt liv.

    ”Dödshjälp är ett ifrågasättande av livets okränkbarhet. Vi vill ha livshjälp, inte dödshjälp! ”, formulerar DHR (De handikappades riksförbund) sitt motstånd mot assisterat självmord. De önskar i stället, att den palliativa vården byggs ut och är mycket kritiska till ”sanningen” om att svenska folket vill ha aktiv dödshjälp, uppgifter som de menar på bygger på starkt förenklade frågeställningar av typen ”aktiv dödshjälp” eller outhärdlig smärta. ”Vem kan garantera att gränserna för dödshjälp inte senare sträcks ut till att omfatta allt fler? Människans uppfattning om vad som är friskt, normalt och värdigt kan ju förändras i samhället. Vilka risker kan vänta här?

    I Sverige berömmer vi oss av att självmorden bland vuxna gått ner markant (30 procent) under de senaste två årtiondena, till stor del beroende på nya behandlingsmetoder, antidepressiva läkemedel och kognitiv terapi. Självmord bland gamla uppvisar tyvärr dock inte denna positiva trend. Samtidigt visar suicidforskningen, att det är ovanligt att psykiskt friska tappar livsmodet på ålderns höst, även om man är gammal och sjuk.

    När Mellannorrlands Hospice invigdes för drygt ett år sen, fick vi i vår region en möjlighet för svårt sjuka att på ett mycket speciellt sätt få värdig vård i livets slutskede. Det är en anläggning som imponerar såväl exteriört som interiört. Det natursköna läget vid sluttningen mot Sidsjön har också utnyttjats så fint, och väl det allra viktigaste – personalen – besitter stor kompetens, lyhördhet och empati.

    Sundsvalls sjukhus har också ett palliativt team med uppgift att göra den sista livssträckan så bra och smärtfri som möjligt för varje enskild patient. Vi kristdemokrater har under åren med stort intresse följt tillkomsten av Mellannorrlands Hospice och gläds i dag åt att den nu finns här för att lindra svårartade sjukdomssmärtor vid livets slut. Den kompetens personalen besitter är en stor resurs och utgör också en viktig utbildningspotential för sjukvårdspersonal som arbetar palliativt i annan vårdform.

    Vi kristdemokrater vill värna och arbeta för ett gott liv hela livet och tar avstånd från tanken på aktiv dödshjälp. Däremot känner vi stolthet över verksamheter som i likhet med Mellannorrlands Hospice arbetar för värdighet i vården för den enskilda människan hela vägen ända till slutet. För livets värdes skull.

    Berit Andersson, Sundsvall
    Kristdemokraterna Seniorförbundet

    Etik och jämlikhet | Berit Andersson · DHR · dödshjälp · eutanasi · Mellannorrlands hospice · palliativ vård · självmord · Sundsvalls sjukhus · värdighet