• Barnperspektiv inom vård av anhörig

    I Sverige finns cirka 2 miljoner barn och ungdomar som är beroende av sina föräldrars kärlek, uppmärksamhet, omvårdnad och stöd. Socialstyrelsen har vid en grov uppskattning kommit fram till att cirka 25 % av de vuxna som behandlas inom hälso- och sjukvården har minderåriga barn. Av alla barn och ungdomar kommer omkring 7-8 % att någon gång under uppväxten få uppleva att en av deras föräldrar får en psykisk sjukdom som kräver behandling i slutenvård.

    Alla allvarliga sjukdomar hos föräldrar kan, men behöver inte, utgöra en riskfaktor för barnets utveckling och framtida liv. Då en förälder kommer i en mer eller mindre akut kris, glöms ofta barnen/ungdomarna bort. Det är viktigt at barnens olika behov tillfredställs. Lika viktigt är att barnet/ungdomen får information och stöd och att barnet/ungdomen får möjlighet att uttrycka sina tankar för att bearbeta och förhålla sig till situationen. Oftast finns den andre föräldern till hands, ibland finns ett nätverk i barnets närhet, som kan hjälpa till, men vuxna måste vara medvetna om barnets/ungdomens behov att förstå och bearbeta sina upplevelser.

    Hälso- och sjukvården måste uppmärksamma om minderåriga barn till patienterna finns. Vården är för det mesta den instans som först får vetskap om sjukdomstillståndet hos föräldern. Vården bör ta ansvar för att föräldrarna uppmärksammas på barnets/ungdomens behov vid allvarliga tillstånd hos föräldern.

    När en förälder är sjuk måste vårdpersonal hjälpa till genom att formulera frågor kring: Är barnets grundläggande behov av trygghet tillgodosedd. Har barnet någon som det ger förtroenden och litar på? Finns det tillflykter? Kunskaper kring barn och deras uppväxtvillkor stöder teorin om att mycket svåra konsekvenser kan lindras eller helt förebyggas genom att tillräckligt stöd och aktiv bevakning av barnperspektivet i vuxenvården sker.

    Barn till psykiskt sjuka, till missbrukare, till föräldrar som försökt ta sitt liv eller blivit allvarligt skadade i olyckor, till döende eller avlidna föräldrar eller på annat sätt alvarligt sjuka föräldrar, kan få bestående psykiska men av den bristande trygghet som förälderns tillstånd kan innebära. Ett sätt att hjälpa barnen är att låta dem delta i grupper, där syftet är att förmedla kunskap om förälderns sjukdom och också prata om och dela med sig av sina erfarenheter till andra i gruppen. Barnen/ungdomarna får på så sätt möjlighet att bearbeta sina upplevelser. Verksamheter med detta syfte har provats på många platser.

    Det är viktigt att hjälpen ges med stor respekt för familjens integritet. Tyvärr får mycket få barn och föräldrar denna hjälp i dagsläget. Om någon får det, beror det till största del på det egna nätverket och inte på insatser från hälso- och sjukvården.

    Vårdpersonal som enbart arbetar med vuxna känner ofta att de inte har kunskap om hur man samtalar med barn/ungdomar och skjuter ofta över ansvaret på socialtjänsten, men sekretess mellan organisationer och misstänksamhet och brist på förtroende mot myndigheter hos patienten, kan ofta bygga upp hinder för att barnens/ungdomarnas behov av stöd tillgodoses.

    Det är viktigt att etablera samarbete över gränserna inom hälso- och sjukvården och med kommunernas socialtjänst, som har eller troligtvis kommer att få del i ansvaret för många av dessa barn/ungdomar, men ofta inte får vetskap om situationen förrän stora problem redan blivit befästa och svårare att åtgärda. Program och rutiner med barnperspektiv behöver finnas på varje klinik utifrån den specifika klinikens patientbehov.

    Jag föreslår landstingsfullmäktige besluta

    • att uppdra åt arbetsutskottet/landstingsstyrelsen att, i enlighet med motionens intentioner, utarbeta en policy för bemötande av familjer, där någon förälder/vårdnadshavare drabbas av allvarlig sjukdom.

    Örnsköldsvik 200407-26

    Roger Berg
    Kristdemokraterna